Det där lugnet när alla barnen sover. Den där stunden man längtar till vid 17-tiden när stimmet är i sitt esse. Men sen så sitter man här och saknar dem. Längtar tills jag ska gå och lägga mig så jag kan hämta Juno och bädda ner mig nära nära. Bästa som finns.
Två dagar själv med barnen avklarade. Stimmigt, kaosigt och bråkigt igår. Och hur mysigt som helst idag. Väldigt glad att pappan kommer hem imorgon. Känslan av att inte riktigt räcka till hänger över mig hela tiden när han är borta. Men vi kämpar på. Barnen och jag. Oftast ett riktigt bra team faktiskt. Men vi saknar saknar saknar!
Och på tal om den där känslan av att inte riktigt räcka till så somnade den där älsklingen i soffan både igår och idag när jag lade Juno. Samvetet alltså.
Han älskar dock att få somna i soffan så för hans del gör det nog inte så mycket. Men det är väl som vanligt med det där samvetet att det mest är något man bygger upp själv.
Aja nog tjatat om dåligt samvetet. Nu ska jag föröska njuta av lugnet en liten stund till innan det är sovdags!